" Satt utanför sitt sammanhang,
finns det en frihet med begränsning?
Chockas av färger jag inte valt att se,
stressas av rum som är glasade.
Det svärmar av människor i varje vrå,
jag vill hem...
Vet varken ut eller in,
stressar ni mig eller stressar jag bara mig själv?
Tänkte mig att jag skulle göra det igen och igen,
för varje gång kommer det bli mer naturligt.
Sitter i chock,
är det där verkligen jag som gjort? "
Det finns bara en blomma kvar nu,just nu.
Jag tänker mig att den framhävs och bevaras i en instängd kupa,
samtidigt undrar jag om den kanske kvävs.
Precis som jag,
så känns det nu,när världen öppnar sig och jag råkar vara kvar,
men runt är ett hölje,andras direktiv.
Kanske är det just så det ska vara för att bli.
Men är det verkligen jag då?
Jag ser allt omkring,men kan kanske inte nå ut,
eller kommer alla se det utifrån och se hur kupan förhöjer allt?
Jag tittar bara in,sen återgår jag igen till det jag gör just nu,
som är...ja,det är helt rätt och slätt enormt mycket.
Hur gör alla andra för att inget ska missas och bli mindre prioriterat?
Inser jag,
att det spelar ingen roll,det är hur jag själv löser det som spelar någon roll,
all roll faktiskt.
Jag är blomman,
det är först nu,
när jag börjar undra vad alla andra kommer se,som jag undrar,
och undrar,
-skyddar kupan och förhöjer,
eller kväver den och ger en illusion av något som jag inte är?
Något jag drömt om så länge jag kan minnas är inom räckhåll,
något jag släppt och tänkt att det kommer när det är tid,
nu sitter jag självklart och undrar...-vill jag?
